Min vinröda klänning

Höstförkylning. Nu är jag alldeles förfärligt less på att vara förkyld och ynklig och tröstar mig med att skriva lite om min nya manchesterklänning. Jag tycker så jädrans mycket om den! Bilden ovan tycker jag inte alls om, halsbandet är helt fel till klänningen och det är alldeles för kallt att gå i sandaler (det var visserligen inte så kallt när bilden togs för någon månad sedan), men det blir aldrig av att jag tar en ny bild. Ni vet hur det är med favoritplagg, de åker på så fort de är torra och sen åker de ner i tvätten och om man eventuellt har en stund över till att fotografera så är det beckmörkt inte.

Klänningen sitter ganska tajt till skillnad från alla vida tunikor jag skaffat på sistone och till min stora förvåning så trivs jag i det. Det är Stoff och Stil igen, både mönstret och tyget. Storlek 42 den här gången. Ni minns den där andra klänningen jag sydde från Stoff och Stil, som blev för stor? Bäst att ta en storlek mindre, tänkte jag den här gången, och det var dumt gjort. Den satt väldigt tajt först, jag har lossat lite på insnitten och utnyttjat sömsmånen maximalt. Att jag inte tänkte på att ta lite extra sömsmån när jag valt den mindre storleken! Det sitter bra till sist, i alla fall. Manchester är ett väldigt trevligt material som formar sig på ett snällt sätt. Jag kommer definitivt att sy mer i manchester.

Redan nu pågår nästa projekt i samma mönster, med stretchtyg den här gången. Jag väntar bara på att få tillfälle att köpa tråd i rätt färg. Och att få ork att sy. Och ja, jag har klippt mig. Tjingeling!